Skallemodell inkl. alla tuggmuskler. Kan delas upp i 10 delar

Anatomiskt måste det understrykas att denna variant av skallmodellen erbjuder en pedagogisk möjlighet att studera tuggmusklerna och deras fästen vid skallen. Musklerna är:



M. massör
M. temporalis
Lateral pterygoidmuskel
M. pterygoid medialis


De 4 tuggmusklerna finns representerade på båda sidor av skallmodellen och kan demonteras helt (se bilder till vänster).



Som beskrivs i de andra varianterna av skallmodellen kan den mänskliga skallen delas upp i 2 delar, och skallmodellen visar därför följande:



1) Hjärnhöljet (neurocranium), som är avsett att omsluta hjärnan och hörseljämviktsorganet



2) Ansiktsskelettet (viscerocranium) som omger näshålan och bildar den tandbärande stommen runt munhålan. De 32 tänderna ingår också



Hjärnhöljet består av 8 ben. Det finns 4 oparade (frontal-, sphenoid-, sphenoid- och occipitalbenen) och 2 parade (nackbenen och tinningbenen). Alla dessa ben såväl som suturer kan identifieras på skallmodellen.



Ansiktsskelettet inkluderar 6 parade ben (överkäken, käkbenet, kindbenet, näsbenet, tårbenet och nedre konkbenet) och 3 oparade ben som kallas underkäken, plogbillen och det zygomatiska benet (vissa räknar inte det zygomatiska benet som en del av ansiktsskelettet). Alla dessa ben och suturer kan också identifieras på skallmodellen. OBS: Hyoidbenet ingår också i ansiktsskelettet men kan inte ses på denna skallemodell.



Den mänskliga skallen innehåller många hål och kanaler som innehåller kärl och nerver. Sammantaget finns det kopplingar mellan hjärnan och halsen, till och från ögonhålan, till och från pterygo-palatin fossa och till och från näshålan.



Den här skallmodellen visar många av de viktigaste hålen och kanalerna, men inte alla. Dessutom är detaljnivån på benen bra. När det gäller "osseösa landmärken" som processus styloideus ses många av de viktigaste, medan några mindre deltagare utelämnas.

Rörelsemässigt är det bara relevant att nämna käkleden. Underkäksbenet ("käkbenet") hålls på plats via en relativt lång metallfjäder, som fästs med skruvar till käkben och käkben. I käkledernas ledskålar (fossa mandibularis) sitter dessutom stora gummibitar som håller ledhuvudet (caput mandibulae) "som i en gummiskål" (se bilderna till vänster).



Modellens käkleder är inte särskilt flexibla. Naturliga rörelser i käkleden kräver att bl.a. ledhuvudet kan glida framåt och nedåt tills ledhuvudet är framåt på tuberculum articulare. Den senare är den beniga delen med ett svagt styrspår framför fördjupningen (fossa mandibularis). Detta kan endast påvisas på modellen om gummit i ledskålarna tas bort, vilket modellen inte är designad för.



Om du tar ett stadigt tag i underkäken kan du dock flytta den upp och ner och åt sidorna, även om den naturliga glidledsmekanismen som beskrivs ovan inte alls kan påvisas.



Underkäken kan tas bort helt, men det krävs att minst en skruv tas bort med en skruvmejsel.

Kliniskt kan skallemodellen användas för att förstå sjukdomar och störningar i käkleden och tuggmuskler, såsom käkspänning och temporomandibulär dysfunktion (TMD).



Modellen är också idealisk för att förstå andra sjukdomar, störningar och störningar i denna del av skelettet.